Agnes Hedbors tal på Internationella kvinnodagen

Detta tal hölls av Agnes Hedbor, ordförande Ung Vänster Tranås, på Torget i Tranås i samband med firandet av den Internationella kvinnodagen:

Om några år är det hundra år sedan man firade den första internationella kvinnodagen. Då för hundra år sedan var det inte en självklarhet att kvinnan ansågs myndig och kunde föra sin egen talan, t ex genom att rösta. Så visst har kvinnorna blivit mer jämställda med männen under det senaste hundra åren, men, tyvärr får man säga, finns det så mycket mer som behövs göras

Bara i Sverige, ett land som många anser vara ett väldigt jämställt, tjänar kvinnor i genomsnitt 80 % av männens lön när man har ett likvärdigt arbete. Tusentals kvinnor blir slagna av sina män, och många vågar ens inte prata om det. Inom idrotten är det oftast männen som får störst utrymme, de bästa träningstiderna och så vidare. Trots alla dessa skillnader, är det vissa som idag tycker att, nu har vi gjort tillräckligt, feminismen behövs inte mer, något som jag fick höra för bara en vecka sedan. Då man säger något sådant, anser jag, att man verkligen inte ens vill se, det faktum att kvinnor dagligdags diskrimineras i stort och smått.

Redan på dagis lär man sig att det är en skillnad mellan pojkar och flickor. Pojkar ska ta mer utrymme, eftersom de anses behöva det, flickor lär sig, redan då att hålla sig i bakgrunden, och att de inte är lika viktiga som pojkarna. Mönstret fortsätter i skolan. I ett helt vanligt svenskt klassrum, tar killarna upp 2/3 av prattiden, de vet att de kan ta större plats, och tycker även att den är berättigad. Tjejer däremot, tenderar till att, när de väl får ordet prata mycket snabbare, eftersom de vet att de lätt kan tappa uppmärksamheten. Och, om tjejer är lika pratiga som killar, är det större chans att de blir tillsagda jämfört med killarna. När barnen vuxit upp och ska börja arbeta fortsätter mönstret. Kvinnor diskrimineras lönemässigt. Om det blir en övergripande andel kvinnor inom ett visst yrke går reallönerna ner. Läraryrket har redan drabbats av denna utveckling, då det nu blivit ett kvinnoyrke och läkarlönerna håller nu på att sjunka sedan allt fler kvinnor blir läkare. Kvinnor diskrimineras inte bara lönemässigt de har dessutom svårare att göra karriär än män. Knappt 10 % av styrelseledamöterna i våra företag är kvinnor. Bland högre tjänstemän är siffran lika låg.

Det är svårt att förstå hur ett samhälle som Sverige anser sig ha råd med detta resursslöseri. En stor kraft går till spillo då kvinnor diskrimineras. Samhället går miste om möjligheter till utveckling och förändring som skulle kunna ske om kvinnor fick delta i samhället på lika villkor.

Problemet med den här formen av diskriminering är att den sker trots att så gott som alla våra politiska partier säger sig vara feministiska. Det är alltså skillnad på ord och handlig. Nu tror jag inte att hjälper bara med lagstiftning och parlamentarism ifall vi vill ha en verklig förändring av jämställdheten mellan könen i Sverige. Vi måste börja ändra attityderna från grunden. Vi måste börja med barnen och förändra mönstret där pojkarna tillåts ta upp 2/3 av tiden på dagis och i skolan. Tjejer måste få känna att de också har rätt till uppmärksamhet och att vad de säger och gör är intressant, även om de inte skriker lika högt.

En verklig samhällsutveckling vore om vi tjejer inte ”behöver höja våra röster för att höras” utan en där det är givet, att verkligen lyssna.

Mikael Ekvalls tal i Vetlanda

På manifestationen i torsdags om den utvisningshotade familjen, höll Mikael Ekvall, ordförande Ung Vänster Jönköpings län, tal. Detta tal lyder enligt följande:

"Vänner och medmänniskor!

Vi har återigen samlats för att protestera mot det inhumana beslutet att avvisa familjen Al-hindi som levt i Vetlanda, Sverige, i fem år. Jag behöver inte gå in på närmare detaljer kring det här fallet, de flesta utav er som är här idag känner redan till det mesta.

Men, jag vill här starkt ifrågasätta den asylpolitik som Sverige just nu använder sig utav. När Migrationsverket i sitt utlåtande skriver att: "det inte kan anses som skadligt för dottern att tvingas flytta till Syrien därför att hon där har släktingar".

Jag frågar mig om det är robotar som skriver dessa utlåtanden eller är de människor? Därför att vilken människa som helst borde förstå att om ett barn utsätts för att få hela sin livssituation förstörd i och med att man förlorar sina kompisar, sitt hem och sina skolår - är detta inget annat än psykisk misshandel enligt mig! Kan man inte som människa förstå detta har man ingenting att göra på Migrationsverket.

Jag vill ha ett mera mänskligt migrationsverk, där man slutar upp med schablonbedömningar och istället ger människor en rättvis individuell prövning!"